Kulturkrockar, integration och traditioner är heta frågor året om. Just nu toppas det hela med Lucia och allt vad det medför. Harald Leander med familj blev en insikt rikare när de för tio år sedan firade det hela i Paris. Här delar han med sig av en ny dimension av begreppet ”gräv där du står”.

En riktigt svensk jul eller
Vad kostar en spade på IKEA?

Det finns sju IKEA-varuhus i Paris utkanter. I vart och ett av dem är butiksytan större än den tomt i sjunde arrondissementet där svenska ambassaden ligger. Dessutom är det med all sannolikhet betydligt fler fransmän som både känner till och har besökt ett IKEA-varuhus, än som skulle kunna tala om var konungariket Sveriges ambassad befinner sig.

Ingvar Kamprad har alltså lyckats muta in ett mångfaldigt större territorium åt sitt rike än vad Carl XVI Gustaf får hålla till godo med. Och dessutom har Ingvar lyckats bra mycket bättre med propagandan. Hur många fransmän det är som först försökt uttala till exempel hyllan ”Vittsjö” och sedan lyckats skruva ihop densamma är ovisst, men helt säkert fler än de som vet var Vittsjö finns, att det finns.

Nu kunde man med fog säga att ambitionerna skiljer sig en del mellan IKEA och konungariket. Sveriges ambassad i Frankrike – eller annanstans i världen – har ju ingalunda för avsikt att expandera och lägga under sig främmande lands territorium eller undersåtar.

Kungen, så franskättad han är, är troligen nöjd med att ha en liten plätt svenskt mark på 17, rue du Barbet de Jouy. Där arbetar man, helt enligt direktiven, med konsulära ärenden, man hjälper svenskar i förskingringen, främjar svensk export och handel, man informerar, representerar och administrerar. Man kan ana att Sverige gärna vill framstå som neutralt och modest, kort sagt sympatiskt, och därigenom stärka det svenska varumärket.

För IKEA däremot är strategin frejdigare. Man vill gärna expandera, propagera och infiltrera. Ingvar Kamprad, så smålänning och bondson han är, är en imperiebyggare. Målet är att så många fransmän som möjligt ska ha en relation till företaget och att det ska finnas IKEA-produkter i varje franskt hem. I och med denna imperialistiska ambition gör också IKEA en del av ambassadens jobb åt Sverige. Men kanske är man inte så modest och just neutraliteten i Kamprads fall är inte så tydlig, även om man gärna vill framstå som sympatisk. Man för ut den svenska modellen i sin tappning på bred front. En tusenhövdad armé av blå- och gulklädda medarbetare arbetar ihärdigt med just detta i sju jättelika, likaså blågula, byggnader med facila priser och generösa öppettider.

Även om den blågula flaggan är hissad alla dagar i veckan på ambassaden, är dess personal civilklädd och konsulatet har stängt på tisdagar och torsdagar.

För drygt tio år sedan beslöt min familj och jag att tillbringa ett år i Frankrike. Det var tänkt som ett sabbatsår, barnen skulle gå i fransk skola, hustrun skulle läsa franska och jag ägna mig åt några översättningar och pjäsidéer, som inte fått tillräckligt med uppmärksamhet tidigare. Jag hoppades också på att få in en liten fot i det parisiska teaterlivet genom några kontakter jag hade sedan tidigare.

Vi slog oss ner väster om Paris, främst för att där fanns en lämplig internationell skola för våra barn. All undervisning skedde på franska, men de fick också möjlighet till lektioner i svenska och samhällskunskap i den så kallade svenska sektionen. Vår tanke var att få en rejäl dos av det franska samhället, kulturen och språket. Vi tänkte ta kontakt med mina franska släktingar, insupa Paris kulturutbud och hoppades få genuina franska kontakter inte minst genom barnens skola.

Men bland det första som hände när terminen tog sin början var att vi översvallande välkomnades av föräldraorganisationen på den svenska sektionen. De aktiva i denna mycket välmenande klubb var vana utlandssvenskar. Många av dem var bosatta i Frankrike sedan lång tid och hade i de flesta fall inga planer på att någonsin återvända till fosterlandet. Andra var där under en kortare eller längre period på mycket fördelaktiga kontrakt, arbetade hårt (oftast männen) och levde livets glada dagar (oftast kvinnorna). Vi, som var kulturarbetare på sabbatsår och fattiglappar i jämförelse, blev ett mycket exotiskt inslag i den svenska kolonin. Jag dessutom extra exotisk såsom varande man och ledig på dagtid.

Snabbt blev jag därför indragen i verksamheten i denna föräldraklubb, när det dessutom stod klart att jag kunde spela piano och arbetade med teater. Efter mild övertalning axlade jag arbetet med det stundande luciatåget. Det krävde rigorösa förberedelser och repetitioner. Luciafirandet var bara en av de många svenska traditioner vars upprätthållande och firande verkade vara klubbens viktigaste syssla. Andra var Kräftskivan (som vi precis missat när vi kom dit), Mårten Gås, en Riktig Svensk Jul, Valborg och Midsommar. Samt kungaparets

födelsedagar, vilka retligt nog infaller just på jul och valborgsmässoafton. Till ytterligare förtret infaller kronprinsessans födelsedag på den franska nationaldagen!

Firandet av dessa många högtider togs på det största allvar. Det verkade nämligen vara så att ju mindre gärna man som utlandssvensk ville återvända till det forna hemlandet, desto viktigare blev det att hålla på svenska traditioner och nästan göra dem till fosterländska riter.

Och luciatåget var en av de viktigaste, liksom den svenska julmarknaden. Till den senare stöptes ljus och tovades tomtar med början redan i augusti. Till det förra började man repetera ungefär vid samma tid. Nytillkomna barn – däribland våra – ombads välja om de ville vara tärna, stjärngosse eller tomte, samt i god tid se till att den aktuella dräkten var komplett och i ordning. Lucialinnen och elektriska ljus var inget vi hade tänkt på att få med i packningen till Paris. Samma sak med stjärngossestruten.

Vant och godmodigt fick vi hjälp av föräldraföreningens erfarna guider. Det var bara att bege sig till IKEA! Från mitten av oktober har de ett litet lager luciarekvisita där och då dyker också julgrunkorna upp på hyllorna i den svenska matshopen som finns i alla utländska IKEA-varuhus. Där kan man året runt få sitt lystmäte av Kalles Kaviar, sill, knäckebröd, Ahlgrens bilar och blommig (faktiskt!) falukorv med mera. Och fram på höstkanten alltså även pepparkaksdeg, julmust, kalvsylta och ofransk senap. Samt vita särkar i alla storlekar. Imperiet lämnar inte sina – om än utflyttade – undersåtar i sticket. Och gör samtidigt sitt bästa för att försöka övertyga urinvånarna, fransmännen i det här fallet, om glädjen med kanelbullar och Tentation de Jansson, alltså Janssons frestelse.

Det IKEA-varuhus som låg närmast finns i den lilla orten Plaisir inte långt från Versailles. Ordet ”plaisir” betyder glädje, njutning på franska. Det är naturligtvis inte enbart det som styrt att ett av IKEAs varuhus har hamnat just där, men det passar samtidigt bra in i den stora tanken om vilken funktion man vill fylla för sin kundkrets, svenskar med hemlängtan såväl som fransmän med livsstilsbehov.

En söndag i november letade vi oss ut till den blågula helgedomen och kände oss direkt, om än en smula motvilligt, hemma. Den bekanta snitslade banan från den ena hemmiljön efter den andra, vidare genom tillbehörsavdelningen, tag-själv-lagret och kassorna var en trygghetsskapande promenad i sin totala likhet med liknande promenader i Malmö, Älmhult eller Kungens Kurva. Och nog fick vi, trots att vi egentligen hade siktet inställt på svenska shopen, med oss ett litet nattygsbord, en osthyvel och en rejäl låda stearinljus.

De erforderliga särkarna hamnade också i den blåa jättekassen (ja, vi köpte ett par sådana också – de är så praktiska!), liksom köttbullar, lingonsylt och Wasa knäckebröd. Och ävenledes – i rödvinets hemland – ett par flaskor glögg.

Parallellt med repeterandet av luciakören började jag arbeta i ett franskt teaterprojekt. I den helfranska ensemblen fick jag ett antal nya bekanta och förvånansvärt många hade, när de hörde att jag var svensk, åsikter och kommentarer om just IKEA. Trots att avslöjandet om Ingvar Kamprads nazistanstuckna förflutna låg ett antal år tillbaka i tiden, var det uppenbarligen något som fortfarande häftade vid varumärket i medvetandet hos många av mina kollegor. Några av dem bojkottade IKEA sedan dess. Andra erkände mer eller mindre motvilligt att de hade både ett och annat besök på sitt samvete även efter avslöjandet. De flesta var överens om att den svenska möbeljätten var ett exempel på föga sympatisk multinationell kapitalism och någon kallade företeelsen för Le McDo’ des meubles, möblernas McDonalds. En av dem frågade oväntat vad spadarna egentligen kostar på IKEA. Jag förstod ingenting när flera brast i skratt vid frågan. Det visade sig ha att göra med en av de mera uppmärksammade teaterhändelserna i Paris vid den här tiden, 2003.

Den argentinske teatermannen Rodrigo Garcias experimentella och mycket politiska föreställningar var ämnet för dagen. En av pjäserna heter ”J’ai acheté une pelle chez Ikea pour creuser ma tombe” (Jag har köpt en spade på IKEA för att gräva min grav) och hade skapat stor uppståndelse i Frankrike. I december skulle den komma på gästspel till Paris och samtalet mynnade ut i att vi bestämde oss för att gå och se föreställningen.

Ödet ville att vi fick biljetter till denna rasande attack på masskonsumtion och global kapitalism den 12 december. Med skolbarnens Lusse Lelle från eftermiddagens generalrepetition alltjämt ringande i öronen, såg jag bland annat ett barn kasta frysta kycklingar omkring sig på Théâtre de la Cité Internationales scen, medan fadern i pjäsen, naken till midjan och insmord med vinaigrette-sås, slungade ut repliker om Nikes barnarbete i Afrika, och modern onanerade med ett salladshuvud. Budskapet var starkt och omöjligt att missa. Och en spade (ovisst om den kom från IKEA) svingades som en stridsyxa då och då.

Efteråt bjöd jag hem mina kollegor på ett glas, trots att det viktiga och länge förberedda luciafirandet skulle gå av stapeln tidigt dagen därpå. Jag kunde inte avhålla mig från nöjet att servera den inköpta IKEA-glöggen och därtill pepparkakor inhandlade på den svenska julmarknaden, förmodligen gjorda av deg från det blågula mammonstemplet. Alla mina franska vänner lovordade såväl föreställning vi sett som de kryddiga kakorna och le vin chaud suédois.

Dagen därpå var lång och lyckad. På morgonen stod alla barnen från svenska sektionen i bländvita linnen och styva strutar i skolans matsal och sjöng om nattens tunga fjät. Bara barnen från den italienska sektionen såg lite undrande ut när de kände igen den napolitanska visan som i original besjunger hamninloppet i Neapelbukten.

Men den internationella skolans svenska luciatåg är mycket efterfrågat runt om i Paris, så gryningssången på hemmaplan var bara början. Det tågades under dagen på flera företag och institutioner. Bland dem ett visst småländskt möbelföretag, varvid hela kören utspisades med gratis köttbullar och min dotter fick en liten såsfläck på särken.

Som avslutning sjöng det trötta tåget till slut på svenska ambassaden på deras årliga julfest för svenskar i diasporan. Där fick föräldrarna glögg med bekant smak och barnen fick julmust men tackade faktiskt vid det laget nej. Personalen var visserligen civilklädd men oföränderligt vänlig och skrudad i tomteluvor från, just det – IKEA.

Text: Harald Leander