Happy Birthday to you, lejonkungen!

Kanske blir det inte lika storslaget som 2006 och 2016, med säkert samlas många på Borggården för att få en glimt av födelsedagsbarnet som hunnit bli 71 år. Själv vill jag hellre vara här på Österlen, men ägnar ändå en stund av dagen Valborg åt Carl XVI Gustaf – lejonkungen och en återblick i tiden.

”Ett lejon mellan fyra krukor och en kruka mellan fyra lejon”. Så har sagts om två av Sveriges tidigare kungar, medan Carl XVI är lejonkungen som i stort sett kryssar bland tidens rovdjur.

Och i dagens svajiga värld kommer den blågula flaggan att flamma stolt hela dagen lång. Så som den gjorde den här dagen för 71 år sedan då kungen kom till världen på Haga slott.

H.M. Konung Carl XVI Gustaf.  Foto: Anna-Lena Ahlström, Kungahuset.se

Klockan var strax efter tio då de första skotten ljöd från Skeppsholmen. Hur många skott skulle det bli? Nationen höll andan och räknade och så jaaaaaaa! Där satt det tjugofemte skottet! En prins var född och man visste inte till sig av glädje och inte mindre än 84 skott sköt salutbatteriet på Skeppsholmen för den svenske arvprinsen.

Klockan tolv var TT ute i etern med nyheten. En prins, en prins! Glädjen spreds stort på dagspressens löpsedlar, fast ord som ”babylycka” var förstås ännu inte konstruerade.

När kungen döptes den 7 juni 1946 i Slottskyrkan lyckönskade Gustav V den lille gossen med orden ”Måtte Hertigen av Jämtland bli till nytta och glädje för sitt svenska folk!”

Inte småpotatis precis, medan det för de flesta andra barn räcker det att leva upp till förväntningen att vara ett litet solsken för mor och far. Att vara kung är värre. Att hålla nära tio miljoner människor, inklusive medier på gott humör, kan sannerligen inte vara någon lek. I alla fall inte så där självklart som det är att vara lejonkung i Disneys värld.

Som i sagans värld var det också på Haga slott där den guldlockige prinsen tumlade runt på ivriga barnsben. Utan att veta att det ställdes krav och förhoppningar om nytta och glädje för sitt svenska folk var ändå den lille snabb att leverera.

Pressen visste inte till sig av glädje. Så fort tillfälle gavs var fotografer på plats för att föreviga idyllen. Gossen var helt enkelt ett bedårande barn av sin tid, och de lite äldre systrarna var söta som socker i likadana klänningar och rosetterna fästa i de välkammade lockarna. Så rart. Så lyckligt. Inte konstigt att massor med små flickor blev Birgittor, Margaretor och Christinor. Fast Desirée blev aldrig någon hit. trop compliqué.

Livet lekte på Haga slott och tiderna såg lovande ut i hela Sverige. Inga bomber hade fällts över landet under kriget. Hjulen snurrade och vattenkraft, skog och järnmalm fanns på plats. Fabrikerna var beredda att leverera till ett väntande Europa. Bättre kunde ingenting vara. Tills tragedin inträffade.

När prins Gustaf Adolf störtade den 26 januari 1947 på Kastrup förändrades livet för den kungliga familjen. Prinsessan Sibylla blev ensamstående mor till fem barn. Lillprinsen som bara var nio månader gammal blev utan pappa. Och flyttades ett steg närmare tronen.

Så klart att kungen inte hade den minsta aning om den oro, ovisshet och sorg som lägrade sig över slott, herresäten och kojor. Över nationen, riksdag och regering. Hur skulle det bli? Och skulle det svenska kungahuset överhuvudtaget vara kvar? Skulle prinsen hinna nå myndig ålder innan han fick ärva tronen? När skulle det äntligen bli lugn och ro i Europa? Nu, nästan 71 år senare finns svaren.

Olof Palme var fel ute när han vädrade morgonluft och sa ”Vi är bara ett penndrag från republiken.” Och kanske hade det varit fullt möjligt.

Men Gustaf VI Adolf var älskad av folket. Stela ceremonier och gammaldags synsätt var inget för honom. Nej, enkelt och okomplicerat var bäst. Han var påläst, beläst och intresserad av människor och att gräva i jorden. Under hans livstid förvandlades Sverige från ett fattigt jordbruksland till ett av jordens rikaste industriländer. Han hade sett och förstått att här måste kungahuset hänga med om det ska bli någon kung i framtiden. Med hjälp av sin personlighet, insikt och känslighet förankrade han monarkin hos det svenska folket. Mot alla odds.

När kung Gustaf VI Adolf avled den 15 september 1973 sörjde en hel nation sin monark. Kungabarnen saknade sin farfar. Och blickarna riktades mot Carl Gustaf.

Nu såg man inte längre en bedårande gosse med blonda lockar. Ingen liten prins som sov sött i sin älskade trampbil som han fått av sin farbror Bertil. Ingen kronprins som tumlade runt med sessorna på Haga.

Man såg någonting helt annat.

I rampljuset stod en 27-årig ung man med böjelse för vackra bilar och snabba kvinnor. En glad kille med lust att leva loppan i Sandhamn och på Alexandras. Som hade klarat studentexamen med ett nödrop och eventuellt tack vare någons försyn. En partyprins och ett modelejon. Direkt olämpligt var mångas omdöme. Inklusive Olof Palmes.

Inte ens Carl Gustaf själv var övertygad. Men den 19 september 1973 är timmen slagen. Då håller kungen sitt trontal i Rikssalen på Stockholms slott.

Efter trontalet stiger kungen ut på balkongen mot Norrbro. Över 100 000 människor har samlats för att hylla honom. Leve konungen!

Kungen har tänkt länge och väl på den uppgift som väntar honom. Han kan inte ta över den ”gamle kungens” roll hur som helst. Olika personligheter, skilda intressen. Tiderna har förändrats. Vänsterns vindar blåser, och det är bäst att ligga lite lågt. Valspråket blir ”För Sverige – i tiden”. Det sitter fint.

Ingen kung har krönts i Sverige sedan Oscar II. Sonen Gustav V tyckte att det var alldeles för dyrt och onödigt. Någon kröning blev det inte heller för kung Carl Gustaf. Därför ingen krona på kungens huvud.

Säkert är det lite skönt också att slippa bära tre kilo gammalt guld på huvudet. Carl Wilhelm August Strandbergs ord från 1844 säger i Kungssången att folket ska göra ”kronan på hans hjässa lätt” och då finns väl ingen bättre lösning än att kronan får hållas tillsammans med de andra riksregalierna i skattkammaren. Hovjuvelerare Christian Bolin ser till med jämna mellanrum att den mår bra där.

En kung i tiden tronar inte på sitt slott med krona på huvudet och spira i handen. Där har gränsen gått för länge sedan. Kungen har betydligt bättre saker för sig. Och i svenska hjärtans djup har kungen ett stadigt fäste. Siffror i mätningar visar på ”ja” till kungen.

Ännu mer säger minnena från Lejonbacken på Valborgsmässoafton 2006 när kungen fyllde 60 år. Norrbro är fylld till sista millimeter och när kungen stiger ut på balkongen stiger jublet. Hurra, hurra, hurra, hurra för kungen och ja må han leva hur länge som helst. Det låter så trevligt när han säger att ”jag önskar att ni allihop kunde stå häruppe med mig i dag”. Aprilvinden är snål och kall och prinsessan Madeleine fryser om fingrarna. Men det är bara att bita ihop för i dag är det pappa kungens stora dag och tusen skolbarn sjunger hela Kungssången och flera visor till utan att staka sig det minsta på orden.

Sedan är det dags att åka till Stadshuset för lunch. Hovstallet hämtar med de kungliga vagnarna och allt flyter perfekt. Hovstallmästare Mertil Melin håller hästar och ryttare i strama tyglar. Allt klaffar perfekt och kungen vinkar så att armen nästan trillar av.

Hovstallet finns till för att kungen vill ha det så. Det är det många som är mycket glada för. Hovstallet är en arbetsplats med uppgift att ansvara för de kungliga transporterna. Ett stort stycke kulturhistoria och det är bra att kungen vill dela med sig och visa det för den som vill.

”Om vi inte vårdar våra traditioner och vår historia får vi svårt att bedöma vår egen tid och blicka framåt. Därför är det min förhoppning att Hovstallet ska få leva och blomstra långt in i framtiden”. Så säger kungen om Hovstallet. Bra rutet, lejonungen!

Djur och natur valde kungen tidigt i karriären som ”sina frågor”. Kungen började jaga som 15-åring och det var hans mor, prinsessan Sibylla, som väckte intresset hos honom. Också kungen tog tidigt med sig sina egna barn på jakt och både prins Carl Philip och prinsessan Madeleine har avlagt jägarexamen. Under jaktsäsongen, från augusti till februari, är kungen ute i skogen nästan varje veckoslut om det är möjligt.

Och säkert behöver kungen vila från allt bandklippande, invigningstalande och ceremonideltagande, allt vinkande och handskakande. Komma ut i naturen och andas frisk luft. Vara som en människa.

Så länge Sverige har monarki går kronan i arv. Men fästet och förankringen hos den enskilde människan och hos folket i stort går inte att ärva. Det får kungen jobba sig till själv. I dag är kungen, oftast, stort populär och uppskattad.

Framträdandet kungen gjorde efter tsunamikatastrofen var inte enbart ett uttalande av en kung. Det var ord från en människa som också har upplevt sorg, saknad och smärta i sitt liv.

”Många barn har förlorat en eller båda sina föräldrar. Jag tror jag vet vad det vill säga. Jag har själv varit ett sådant barn. Min pappa omkom i en flygolycka när jag var mycket liten. Så jag vet vad det betyder att växa upp utan en pappa. Jämfört med många andra barn hade jag det säkert bra, men för ett barn är en förlorad förälder alltid oersättlig. Jag vet något om den saken.”

I slutet av talet sa kungen. ”Jag är liksom många andra män i min generation ovan att visa känslor. Men jag vill säga till alla som känner så: Våga visa svaghet, värme och känslor. Låt oss våga hjälpa. Vi är alla bara människor, utan säkra svar på frågor om varför livet, som kan vara så roligt och lustfyllt, plötsligt visar sig vara grymt och obegripligt. Låt oss då lägga våra masker åt sidan och våga vara människor.”

Åt sidan är också boken ”Den ofrivillige monarken” från 2010. Kungen var snabb att vända blad och medan den babylyckorna avlöser varandra i familjen Bernadotte firar kungen idag sin födelsedag. Själv är jag inte royalist, men kungen är inte mer än människa och lejonkungen är bara mitt påhitt.

Så happy birthday to you, kungen!

Kristina Fröling

Kungliga slottet den 15 september 2013. Stockholms stads hyllningar och firande på Lejonbacken med anledning av ”Kungen 40 år som statschef”. Foto:Alexis Daflos, Kungahuset.se