Uppdrag bröllopsfotograf
En vacker brud och en stilig man. Garanterat glada gäster, snygga kläder och i bästa fall vackert väder. Hur svårt kan det vara att ta bilderna? Svar: Hur nervöst som helst. Men också en ära och en utmaning för den som aldrig provat förr.
En som aldrig provat tidigare är jag. Visserligen är jag inte helt ovan att hantera en kamera och att i efterhand hjälpligt fixa till det som inte satt till hundra. Jag kan till och med ta riktigt bra porträtt på signifikanta aktörer på Österlens kul- och kulturarena. Till cv:n kan också tillföras en aldrig sinande ström av hästbilder. På egna och andras pållar. Visst skulle väl jag kunna ta bilder på Lotties bröllop?
Så tänkte jag och alltså sa jag ja. Svarade, utan att tveka, ja till att vara bröllopsfotograf. Självklart kan jag det. Eller? Erkänner! Jag var smickrad. Överförtjust. Berättade för alla som ville höra på. För andra också, förresten.
Sedan kom eftertanken. Vad har jag sagt ja till? Jag har lovat att föreviga Lotties och Stefans bröllop. Deras Stora Dag i Livet. Skarpt läge. Respekt!
I princip är jag familjär med både iso och asa och har hum om olika digitala förkortningar. Har koll på att råformat inte är ett sushikoncept, att jpg inte är ett klädmärke och att cmyk knappast är en slags ny musik. Men räcker det?
Läser tips och goda råd. Ingen har direkt skrivit en bok för-dig-som-svarat-ja-till-att-vara-bröllopsfotograf-för-första-gången. Men det finns bloggar. Det finns bröllopsmagasin med checklistor.
Råd nummer ett: Besök kyrkan innan och sondera terrängen. Check. Men det var väl ändå självklart.
Nummer två: Stäm av med bruden vad hon förväntar sig. Check. Det är redan gjort. Lottie förväntar sig fina bilder. Check.
Och nummer tre: Se till att kameran fungerar. Check. Men att den gör det under vigseln är väl ändå ingen garanti.
Så är den stora dagen inne. God tid att värma upp inför det stora ögonblicket får jag medan brudens och tärnornas hår och smink fixas. Här börjar mitt uppdrag som bröllopsfotograf, och det går hur fint som helst. Ett par hundra bilder och några blir riktigt bra. Wohooo!
Sedan blir det värre. På plats i Marsvinsholms kyrka kommer jag överens med prästen om var jag kan hållas med kameror. En jättebussig och fotoskicklig redaktör har lånat mig sitt bautastora och avancerade objektiv, samt lagt omsorg och tid på att gå igenom alla de tekniska möjligheterna som det erbjuder.
Men det långa objektivet är tungt. Jag svajar lätt i min position vid altaret och nuuuuu börjar musiken och det är inte Mendelson. Den musiken är inte Lotties grej. Det är Bob Dylans I want you som fyller kyrkan när bruden gör entré, eskorterad av sin pappa Hüllert. Brudgummen Stefan väntar vid altaret och allt är så vackert och berör så djupt att självklart går det inte att hålla tillbaka tårarna.
Just snyggt att stå där framme vid altaret och gråta i sökaren. Våga inte börja snora!
Det blir imma på sökaren och utanför går solen tillfälligt i mål. Ljuset i kyrkan försvinner! Exponeringstiden blir otäckt lång. Blir nervös och byter kamera till den mer lättviktiga. Och rundar av med några bilder från ett säkert kort: min iphone.
Ute på kyrkbacken är alla glada och låter sig gärna fotograferas. Tack för det, goa gäster!
Sista momentet är själva bröllopsbilderna. Utanför kyrkan. Helfigur, och ljuset faller medgörligt enligt plan. Sedan bär det av till stranden för i sydöstra Skåne är stranden romantik och helt rätt för bröllopsbilder. Nu när det inte är nervöst längre är det bara roligt. Lyckligt brudpar. Sol. Strand. Det blir inte fel någonstans.
På vägen tillbaka från stranden, där finns BILDEN. I gångtunneln, under kustvägen, där med bakgrund av graffitti kommer den bästa bilden till. Bilden som är ett minne för livet. För mig som sa ja till att vara bröllopsfotograf. Och för att Lottie och Stefan valde just den som den bästa bilden från deras Stora Dag i september 2013 när de sa ja till varandra.
Kristina Fröling
Reportaget är tidigare publicerat i magasinet Woman. Men i tider av återvinning och bröllopsbestyr har det sin plats här och nu.
