Tack, Magdalena Ribbing!
Sveriges stora auktoritet i stil- och etikettsfrågor har gått bort. I föreläsningar, medier och böcker delade hon med sig av sådant som hon såg som självklart och vanligt hyfs till vardag och fest. Magdalena Ribbings budskap sträckte sig mycket längre än brödet till vänster och damen till höger och andra etikettsfrågor. Bild: Elisabeth Olson Wallin.
Det var alltid ett nöje att få träffa henne och det hade jag förmånen att få göra i samband med ett par av hennes bokreleaser. Hennes vänliga, värdiga och välkomnande sätt bjöd alla på värme och uppskattning för oss som var där. Hon var själv en förebild av sin definition av god etikett, eller som hon själv valde att säga, hyfs och stil. Hennes mission handlade om att förstå hur man uppför sig trevligt i ett modernt liv för att underlätta samvaron mellan människor.
Så här skrev hon i sin bok Nya Stora Etikettsboken:
”I varje möte finns en uttalad eller underförstådd förväntan på den andra personens beteende. Omedvetet men tveklöst registrerar vi varandra, från hållning till hälsning, från kläder till bordsskick, från minspel till språkbruk. Det vi ser och hör ger oss vår uppfattning om dem vi möter, på samma sätt som de får sin bild av oss genom vårt sätt att bete oss. Vi kan knappast göra något åt detta noterande. Det finns där vare sig vi vill medverka till det eller inte. Endast om vi vet vad som förväntas av oss kan vi motsvara dessa förväntningar – men också välja bort sådant som vi inser är onödigt i det aktuella sammanhanget.”
Och eftersom jag anser att vi är många som har Magdalena Ribbing att tacka för mycket i det hon tillfört av folkbildning kommer här hennes ord om tack ur samma bok:
”Tack är ett litet och mycket praktiskt ord. Det passar praktiskt taget alltid.
Ordet tack, som på medeltiden uttalades med läspande t (som i engelskans thank you), är ett urgammalt germanskt ord och kommer av samma stam som ordet tanke, tänka (jämför engelskan think). den som inte tackar, tänker inte. I latsinska språk härstammar ordet från latinets gratia. som betyder nåd och är grunden till det svenska ordet gratis. Tacksamhet är en tänkvärd nåd. Dessutom kostar den ingenting.
För inte så länge sedan var tack en självklarhet, ofta använt ord som bland annat markerade hyfs och stil. Nu har tackandet på sina håll blivit omodernt hos en del av den unga generationen, som anser att tacksamhet för det mesta är onödigt. Bakom denna tanke – om det kan kallas tanke – ligger att det man har betalat för och det man har rätt till ska man inte tacka för. Alltså ska man inte säga tack till kassörskan som ger tillbaka växelpengar, inte nicka tack till bilisten som stannar vid övergångsstället, inte säga tack till servitören som räcker fram matfatet, inte till doktorn som ger behandling, inte till städaren på jobbet som sopar rent rent, inte till värdfolket som bjudit på kalas. Detta är helt fel resonerat.
En del i den snabbt växande otackande generationen hyser också den absurda idén att den som tackar försätter sig i underläge gentemot den som tackas. Tackar man den som håller upp dörren är det liktydigt med att de den personen ett övertag. Ack så korkat! Så totalt missupfattat! Sanningen är den motsatta: bara en drullputt avstår från att tacka för en vänlighet, en tjänst, en artighet, en hygglighet, en gåva, en uppmärksamhet, en hälsning. Otackandet visar en pinsamt självupptagen individ, en slarver på folkvettets enkla väg.
Något tackar väl den otackande generationen för? Ja, enligt uppgift för det som är överväldigande, det som inte är förväntat och det som man inte har betalt för. Exempelvis för den oväntat storståtliga presenten, för en ”gratis” drink på krogen, för grannens hjälp med blomvattningen.
Men ska man verkligen tacka ideligen? Nästan. Tacket ska också ges till kassören/kassörskan, försäljaren, bussföraren som tar emot biljetten, serveringspersonalen som ställer ner tallriken på bordet och häller upp drycken. Att låtsas som om service och tjänster av olika slag utförs av osynliga andar är fel. Alla människor ska få det tack de sannerligen förtjänar när man får deras bistånd, även om det är avlönat.”
Av mig får också här och nu författaren Lena Andersson ett tack för sina ord från bokmässan i Göteborg. Där hölls i helgen en minnesstund för Magdalena Ribbing i DN:s monter. Lena Andersson samtalade där med DN:s Åsa Beckman och Björn Wiman om vilka avtryck Magdalena Ribbing lämnar efter sig. På frågan vad hon trodde att Magdalena Ribbing skulle sagt till nazisterna som marscherade i staden svarade Lena Andersson:
– Vet hut! Uppför er! Man nedvärdar ingen.
