Provence – Frankrikes Österlen. Eller?
Österlen, det är Sveriges Provence! En vald sanning och knappast någon nyhet. Men vad säger man om Österlen i Provence? Vi på skånesydost.nu vände på steken och åkte till Nice för att söka och få svar.
Påståendet, som kan ses som skåpmat, blev en absolut färskvara när det i omvänd ordning presenterades på franska Rivieran. De som tillfrågades förstod inte frågan. Något Provence i södra Sverige fanns inte på kartan för de fransmän vi träffade på caféer, restauranger och bagerier i Nice, Grasse, Seillans, Bergame och Bagnols en Foret.
Men Österlenbor känner gärna vibbarna från Medelhavet, vingårdarna och lavendelfälten. Från maten, de röda bergen och byarna i bergen. Och från ljuset, det berömda ljus som har satts på duk via van Goghs, Renoirs och Cézannes paletter. Det speciella ljus som fick färgstarka Matisse att glöda och Chagall att fortsätta lysa över Saint-Paul-de-Vence där han drog sitt sista penseldrag. Efter att ha gått på pumpen med frågan hos fransmännen går den nu modulerade frågan istället till några Österlenbor. Vad är det som lockar till Provence?
Susanne och Sören Henriksson, Brantevik:
”Havet! Fast det är bara en av många saker som gör att vi trivs på franska Rivieran. Men det är just doften från havet och den ljumma, fräscha luften som möter på en gång när vi kliver av flygplanet. Och allt finns inom räckhåll från Nice där vi sedan tio år tillbaka har en lägenhet i musikkvarteren. För 1,5 euro kommer vi med buss till Monte Carlo, Cannes eller Menton och där finns alltid något att titta på medan man tar ett glas vin på en uteservering. Självklart bidrar maten i Sydfrankrike också till att vi trivs till tusen i Nice. Och vi är långt ifrån ensamma. Vi är ett gäng från Skandinavien som spelar boule på onsdagar. Och på vår gata hemma i Brantevik är det flera par som också har boende i Nice. Vi åker dit flera gånger om året och när vi inte är där hyr vi ut lägenheten. Men på sommaren, då är vi i Brantevik och håller öppet på Röken i Brantevik.”
Monica Schiller-Lindén och Fredrik Schiller, Tomelilla:
”Vi tycker om att resa och under många år har Nice varit en absolut favorit. För oss är miljön, maten och människorna det som gör det hela till en plats vi vill bo på. Och därför letar vi nu hus så att vi kan bo här året om och när vi väl är installerade fullt ut kommer vi att starta någon form av verksamhet. En viktig sak är närheten till Alperna och skidåkningen. Till Isola 2000 är det bara 1,5 timme med bil och är vädret bra ser man Medelhavet medan man åker skidor!
Klimatet är också avgörande för vårt beslut att flytta. När det blåser och regnar på Österlen är det öppet på uteserveringarna i Nice och där fryser man inte.
Nyligen råkade vår hund ut för en olycka i en av de vackra gamla byarna vi gärna promenerar i. Alla från passerande till polis och veterinär hjälpte oss på ett fantastiskt sätt. Det glömmer vi aldrig!”
Karl Fredrik Gustafsson, Eklaholm:
”Fönsterluckorna! Håll med om att det är något alldeles speciellt med fönsterluckor! Att vakna på morgonen i ett svalt rum där bara lite, lite ljus sipprar in genom gamla fönsterluckor, det är något alldeles extra. Sedan, när man slår upp både luckor och fönster strömmar utsikten in och sikten är fri över kullar och dalar. Ända ner till havet!
Det är en av anledningarna till att jag är i Nice några dagar varenda sommar sedan tio år tillbaka. Vänner har ett hus i en av de små, gamla byarna där tiden tycks stå still. Och det gör den på sätt och vis. Den snygga damen som varje morgon väntar på bussen vid samma hållplats och samma tid, år från år, ser inte ut att bli äldre. Bara lite, lite då i så fall. Och vi hälsar alltid artigt på varandra. Bonjour madame! Bonjour monsieur! Visst finns det likheter mellan Österlen och Provence. Men det är ingen tävling och för mig som trädgårdsmänniska finns möjligheterna både här och där.
Agneta Nilsson, Tomelilla:
”Gobelängen symboliserar historisk mark i mitt älskade Provence. Stenväggen, en del av en vägg i en by, som klättrar på branten av St Jeanberget byggdes på 1000-talet. Byn, Rougiers, som skymtar 300 meter nedanför är i dag en levande provencalsk by. Jag och min man bodde här i 13 år tillsammans med 1500 bybor, som välkomnade oss på alla sätt in i deras gemenskap.
Gobelängen, på franska ”tapisserie”, är en gåva till byn från oss för det varma mottagandet vi fick.
Det varma klimatet är en av anledningarna till att jag älskar Provence. Men var sak har sin tid och plats och när det är högsommar vill jag alltid vara på Österlen. Då grönskar det för fullt här men i Sydfrankrike är det mest brunt under den heta solen. Det är underbart att kunna vistas i det bästa av två världar.”
Susanna Asklöf, Borrby:
Jag är fotograf och har bott i Thailand/Bangkok i nästan nio år. Tillsammans med SvD-journalisten Bertil Lintner har jag gett ut en bok om Thailand som beskriver mer än de berömda stränderna. Så visst är Thailand en favorit för mig. Men – i Europa är Provence och Nice mitt absolut första val. Ett av skälen är maten och som krögare på Verandan i Skillinge hämtar jag gärna inspiration från de små, enkla krogarna på landsbygden i Sydfrankrike. De finns vid vägarna och i de gamla byarna. Men slår sig ner och startar med husets paté, en pyts vispat smör och ett glas vin. Lika enkelt som underbart!
Och så älskar jag alla konstmuseerna där jag gärna tillbringar många, många timmar bland Braque, Chagall och Picasso. Liksom jag gör på gamla kyrkogårdar där det är tyst och stilla. Och oändligt vackert.
Anna-Lena Brundin/Bergelin, Malmö:
”Vi bor i Languedoc som påminner om, och har mycket gemensamt med, Provence. Doften av den provencalska luften som är mättad av örtkryddor. Här finns gott vin, skaldjur och vällagad mat på det sätt som gör i länderna kring Medelhavet. Men framför allt: Nästan varje dag är det blå himmel och strålande sol och det medför att de böljande fälten badar i färg. Och på sommaren: Medelhavet! Det salta turkosa Medelhavet. Att hyra en solstol dagen lång, läsa, slumra, sola bada och äta en läcker lunch på strandrestaurangen. Det är paradis för mig.”
Jämföra – eller inte jämföra?
Nu kanske vän av ordning är snabb att påpeka att Anna-Lena Brundin inte bor på Österlen. Helt riktigt. Men tillsammans med sin Jan Sigurd kommer hon gärna till Österlen i både privata och professionella sammanhang. I hennes översättning av Edith Piafs stora låtar finns länken mellan Skåne och Frankrike som berör på ett alldeles särskilt sätt. Och visst kan hennes ”Du är mitt begär” lika gärna vara längtan och lust till ett land såväl som till en man? Att mäta skönheten mellan skånska dialekten och franska språket behövs inte.
Inte heller är det nödvändigt att jämföra Österlen med Provence. Jämförelse handlar ofta om tävling och att någon ska lämna arenan. Här ska ingen åka ut och vi håller till godo med att se några gemensamma nämnare.
Havet – check! Äpplen – check! Mat och vin – check! Konst – check!
Vad gäller havet är det en smaksak om vad som är bäst av sand eller sten. Äpplen – Cezanne är världsberömd för sina äppelbilder. Men Emma Karp Lundströms äppeltavla är större. Expressionisterna var stora i Provence. Men Österlen har Gösta Lindquist, Nolle Svensson och Christer Wedman.
Mat och vin finns det gott om här i Sveriges skafferi och ingenstans i landet är det så tätt mellan erkänt skickliga kockar som i Skåne. Vi har också vingårdar men på en punkt ligger vi total i lä. Sverige och Nordkorea är ensamma i världen om att inte tillåta gårdsförsäljning av vin och öl. En ändring i lagen skulle betyda mycket för besöksnäringen i sydost. Och på tal om lä – det blåser ofta huggorm på Österlen men när mistralvinden drar in över Provence gäller det allt att hålla i hatten.
Sist men inte minst
Efter tre dagar i Nice med mera noterar vi: hundar är varmt välkomna överallt och serveras genast vatten på caféer och restauranger. Husse och matte känner sig genast väl till mods. När butikerna öppnar på morgonen är det rent och snyggt utanför lokalerna. Inga fimpar, inget skräp. Skyltarna är hela och rena och hanterade med omsorg. Parkeringsplatserna är städade. Här finns en förebild att hämta! Och när de fransmän, som trots allt ändå hittar till det som de sannolikt inte har en aning om är Sveriges Provence, har de också något att ta efter. Här är vi bättre på att plocka upp efter våra hundar. Och jämföra, det kan man gott och väl göra under vissa förutsättningar. Det ska inte vara omöjligt att göra om och göra rätt. Utan att det kostar mer än öppna ögon, en gnutta kritiskt granskande och en rimlig arbetsinsats. Och det är sällan fel att låta sig inspireras och ta efter det andra lyckats bra med.
Text och bild: Kristina Fröling
