Primörernas primadonna vill vila vackert
Från sin rakryggade position i marken går hon snart vidare till horisontalt läge. Åtråvärd och läcker frestar hon sina älskare av vårens primörer. Gärna på en exklusiv bädd av fajans.
Alternativen är två för den som vill odla sitt intresse för sparris och hålla passionen vid liv. Ett av dem är att plantera och skörda i det jorden har att erbjuda. Det andra är att köpa och äga vackra föremål som tillverkats av skickliga händer sedan sparrisen blev den givna delikatessen på den rikes bord från 1700-talets mitt. Med industrialismen och järnvägen nådde sparrisen sedan en bredare publik. Och formgivare fick lust att skapa fägring för den magiska sparrisen. Föremålen är idag stort efterfrågade av samlare och bland dem finns Karin von Schenck.
Efter 20 år med plantering, skörd och försäljning som ägare av Österlen Sparris gjorde Karin von Schenck sitt val. Och resultatet finns att se i det nya Sparrisgalleriet i Skillinge. Men inte när och hur som helst, den stora samlingen av terriner, fat och bestick är endast tillgänglig för grupper och efter överenskommelse.
Föremålen i galleriet i den tidigare banklokalen, har Karin von Schenck köpt in via auktionssajter på nätet. Många timmar vid datorn har det blivit och det saknas inte spänning. Kommer det lagda budet att räcka? Blir det affär fraktas föremålet hem till Skillinge. Och det med en viss risk att en ovarsam hand har orsakat ödesdiger skada av den känsliga dyrbarheten.
Under åren som sparrisodlare väcktes Karin von Schenks intresse för sparris i ett historiskt perspektiv. Frågorna var många. Hur blev just sparrisen vårens främsta primör hos kungahusen och det fina folket? Varför serverades de läckra stänglarna på särskilt formade fat tillsammans med speciella tillbehör? Och varför passade det dyraste kinaporslinet perfekt till sparrisknopparna på frukostbordet?
Idag säljs de sparrisföremål som designades och tillverkades på 1700-talet med prislappar omkring tiotusen dollar styck. Dagens formgivare fortsätter att skapa serveringsfat, terriner samt tallrikar och bestick för att göra primörernas primadonna rättvisa och ge dem den rätta inramningen. I Tyskland finns idag tre eller fyra sparrismuseer och i Nederländerna finns två. Sist men inte minst finns sparrissamlingen i Skillinge. Och frågan är om den inte är norra Europas största.
– Det här är en av klenoderna i sparrisgalleriet, ett franskt uppläggningsfat för sparris från cirka 1870. Fatet överlevde flera krig, men inte transporten till Sverige utan har fått lagas, säger Karin von Schenck.
Slutet av 1800-talet var glansperioden för den franska sparrisfajansen. Kreativiteten var hög, man tävlade med varandra och lånade motiv av varandra. Här några föremål från Luneville, en tongivande keramikverkstad med kraftfulla färger och djärva motiv. Till höger syns en sparristång i silverplate, praktiskt bestick som ersatte kniv och gaffel.
Franska tallrikar från 1800-talets slut. De i övre raderna kan se snarlika ut, men är handmålade men olika blommotiv. De upphöjda sparrisarna har samma funktion som hållaren, fukten ska rinna av sparrisstänglarna. En del tallrikar har en extra grop för det smälta smöret eller hollandaisesåsen.
Franskt fat med s.k. hållare, ”egouttier” på franska. Hållaren har hål i botten så att vätska från den nykokta sparrisen kan rinna av på fatet inunder. Faten är också ofta prydda med kronärtskockor, praktiskt till en annan också fuktig grönsak.
