Vad drömmer vi sen?
I år uppmärksammas Per Anders Fogelström i en ny bok, en SVT-dokumentär och en teaterföreställning.
Författaren och samhällsdebattören Per Anders Fogelström skulle ha fyllt 100 år i år. Men hans skildringar av Stockholm lever vidare och hans romanserie ”Stad” är lika aktuell då som nu. Drömmar är eviga och går aldrig ur tiden.
En dag, någon gång för nästan ett par hundra år sedan, kom en ung man gående på väg mot Staden. Hans packning var enkel, skorna grova. Vinden kylig, kläderna slitna och vägen lång. Anspråken små, förväntningarna stora. Han hade ett mål och han var på väg. Bakom sig hade han svåra år och därframme väntade Staden.
Liksom packningen han bar var hans dröm om staden enkel och omedelbar. I drömmen om Staden fanns mat, värme och trygghet. Och kanske fanns där också vänner och gemenskap.
Hans namn var Henning Nilsson, och staden var Stockholm. Han kom att bli barn av sin stad, och så småningom blev Stockholm stad i världen. Allt berättat av Per Anders Fogelström.
”Mina bokfynd, småskrifter, tidningsurklipp, kartor och bilder hade på något oförklarligt sätt förändrats under åren som jag haft dem. Nu spred sig en doft från dem, de prasslade och gjorde sig påminda. Så mycket av okänt och glömt liv fanns där, historier som kanske inte varit berättade förut. De handlade om hur en fattig, mörk och hungrig småstad förvandlades till dagens storstad. Om hur människorna där levde under knappa villkor, slet och svalt.” Per Anders Fogelström om varför han började skriva böcker.
Läsa för livet
Jag var tolv år när jag läste romanserien ”Stad” och jag läste den om och om igen. Först ”Mina drömmars stad”, sedan ”Barn av sin stad”, så ”Minns du den stad” följd av ”I en förvandlad stad” och till sist ”Stad i världen”. Själv hade jag knappast varit i Stockholm. Men vad gjorde det? Berättelsen och böckerna tog mig till staden och de räckte långt.
Det fanns där, alltihop! Ljudet av klapprande hästhovar på Stortorget i Gamla stan, roddarmadamernas rop vid Strömparterren, glammet från krogarna och slamret från fabrikerna på Kungsholmen. Dofterna och stanken, stillheten och oron. Och så båtarna som tutade ut i skärgården med sommargäster i vitt, kragar och kjolar stramt stärkta och herrarna uppsluppet styrkta innanför västen. Henning och hans Lotten platsar inte ombord. Men de hör och ser det hela från klipporna vid Danvikstull.
Att Per Anders Fogelström var arbetarförfattare och skildrade ett politiskt skede, fram till att det muntra plinget från spårvagnen ersatte klingande hästskor, gick min tolvåriga erfarenhet förbi. Men han visade mig Staden och han lärde mig älska den innan jag ens varit där. Han lärde mig förstå hur drömmar flyttar oss framåt, precis som de gjorde med Henning Nilsson en gång. Han som tog farväl av landsbygden för att söka mat och värme i staden.
Han var inte medveten om att det var det agrara samhället han lämnade bakom sig för att snart kliva in i industrisamhället. Men han visste vad han ville, och målet var trygghet och gemenskap. Han sökte och han fann, och livet formade honom i de regler, normer och värderingar som gäller när Fogelström avslutar sin romanserie med ”Stad i världen”.
Nya tider, ny verklighet
Tiden är i den avslutande romanen 60-tal, och det som finns kvar av hästbeståndet står då att finna på de allt mer populära ridskolorna över hela landet, sommarstugeområden har vuxit upp runt städerna.
Till sommarstugan färdas Hennings och Lottens barnbarn och barnbarnsbarn med bil. Bilens funktion är enkel och självklar: att flytta människor från en plats till en annan. Svarta bilar som går ungefär lika fort allihop och är i stort sett lika stora. En bil är en bil och den som inte har råd med bil köper cykel utan krusiduller till bästa möjliga pris. Arbetstiderna har kortats, fritiden ökats. Medvetenheten om världen, värden och värderingar ökar. Stockholm har blivit en stad i världen.
Här slutar Per Anders Fogelström sin berättelse. Och kanske hade det varit logiskt, också i verkliga livet. Vi hade fått klara gränser mellan arbete och fritid. Vi hade trygghet och ett skolsystem som skulle lära för livet. Vi hade bilar, telefoner och kläder av funktionellt material. Och vi hade televisionen som försåg oss med information, kunskap, underhållning – och gemenskap.
Där är vi när Per Anders Fogelström avslutar sin berättelse, år 1965. Han tyckte nog vi hade allt. Informationssamhället, och därpå kommunikationssamhället, fanns inte ens att drömma om. Men redan nu har en längtan tillbaka till naturen börjar gro. Ut från fabriker och kontor. Bort från staden!
Landet lockar
Medan urbaniseringen fortgår vill ändå allt fler söka sig ett liv utanför storstäderna. För livskvalitet i en stor stad handlar inte uteslutande om närhet till kultur, nöjen och shopping dygnet runt. Bilköer, bostadsbrist och höga boendekostnader tar också ut sin rätt. Drömmen om staden har för många bytts mot ett lockande liv på landet. Men inte enbart för att gräva i jorden, odla ekologiskt och ha alla hönsen hemma. Så som Mandelmanns lever och lär är inte den enda livsstilen för alla som drömmer om livet på landet.
För oss som föredrar tangentbordet framför foderbordet hos oxar, får och kvigor är fiber möjligheten av leva det goda livet på Österlen. Eller, förstås, någon annanstans i Sverige för dem som så önskar. Fiber gör det möjligt att göra verklighet av drömmen. Och sen kan vi fortsätta att drömma vidare. För det kommer vi alltid att göra, hur än verkligheten ser ut. Harold Robbins roman ”Drömmar dör först” från 1979 är en helt annan historia.
Kristina Fröling
Från Bondegatan i Stockholm till bonnalandet på Österlen. Mandelmanns i Rörum gör succé i TV4. Foto: TV4
