Eddie Izzard – igen
Lördag den 19 november var Eddie Izzard i Köpenhamn. Det var inte jag. Men jag har träffat honomom och jag var en av de få svenska journaliser som fick en intervju i samband med hans första turné i Sverige år 2004. Slutar aldrig att vara mallig över det och därför kommer texten här och nu i repris.
Eddie Izzard – igen!
Han har allt, Eddie Izzard. Begåvning, briljans och berömmelse. Samt behå. Vilken man! Eller som han säger om sig själv: ”I am an executive transvestite. I travel all over the world” En stor applåd för Eddie Izzard!
I år har hans resande över hela världen tagit honom till Sverige. Äntligen! Det är oktober och höstvindarna gör sig påminda i Göteborg. Svennis är aktuell på löpsedlarna och chockbeskeden löser av varandra. Nancy rasar.
I lobbyn på park Aveny Hotel på Kungsportsavenyn väntar vi på Eddie Izzard. I hotellets matsal väntar Eddie Izzard på sin beställda mat och klockan är någonstans mellan lunch och middag. Managern kommer med ny information från matsalen.
– Det dröjer lite till, Eddie har fått in fel mat.
Värre chockbesked finns och den som väntar på Eddie Izzard kan gott vänta lite till. Vi väntar definitivt på något gott. Och så klart vi har förståelse för att Eddie behöver en stunds rast och vila efter intervjun med Stina Dabrowski. I kväll ska han framträda i Göteborg och ytterligare två gånger ska han stå på scen innan han lämnar Sverige. En gång till i Göteborg och en gång på Nalen i Stockholm. En gång till och en gång till. Sådant är livet för Eddie Izzard och liksom för andra stjärnor i den svåra konsten som kallas stand-up. Fast där upphör alla likheter – Eddie är i en klass för sig. Den bästa klassen, den första och den största. Eddie rules!
Och nu, oh!, nu kommer Eddie och plötsligt är vi mitt i ett möte som inte kan kallas intervju, nej, vi sitter på första parkett i en show. Yes, that´s what it is.
Om han är förvånad över att biljetterna till de tre framträdandena i Sverige sålde slut på åtta minuter?
– Well, eftersom åtta är mitt turnummer, baserat på att min födelsedag är den sjunde och då är det bara att lägga till ett.
Right. Vi byter area. Tillbaka i tiden till Eddie Izzards första besök i Sverige.
– Jag var ganska liten och jag fick sand i ögonen. Hela familjen var i Sverige och vi var i en liten stad vid kusten som hette – yes, what? I will have to call my dad!
Sagt och gjort, snart hör vi pappa Izzards röst genom högtalarfunktionen på mobilen. Jodå, det var någonstans utanför Trelleborg och familjen hette – yes, what was the name of the family? Frågan droppas och bi-bi från oss alla till mr Izzard i England.
– Thank´s dad, talk to you soon!
Men vi håller oss kvar i Sverige och till sanden kan också läggas de framträdanden Eddie Izzard gjorde på Norra Brunn någonstans mellan sandens och stjärnans år. Sedan han stod på den scenen har han turnerat över hela världen. Han har gjort en rad filmroller och snart kan vi se honom i Oceans Twelve tillsammans med George Clooney och Brad Pitt. Sverige, yes. Mest svenskt för dagen är Sven-Göran Eriksson och hur kul är det att heta Svennis, these days?
– Well, vad han gör utöver att träna det engelska fotbollslaget i fotboll har väl ingen annan med att göra. Så länge spelarna är nöjda med det jobb han gör så får han väl göra vad han vill, Sven-Goran.
Inte mer med det.
Humor är globalt
Svensk humor, då. Vad är utmärkande för den? Ingenting egentligen.
– Humor är en global sak. Många tror att humor är en regional och kulturell fråga och särskiljning. But, no! Humor är kopplad till individens förmåga att förstå helheter, se samband och definiera detaljer. Det är mer fråga om nivå av kunskap, intellektuell kapacitet och tillgång till referensramar. That´s how it is.
Förmåga och kapacitet. Just passande epitet för just Eddie Izzard själv. Men hans egen blygsamhet håller den egna briljansen i strama tyglar. Det är ingen diva vi möter i Göteborg. Det är en man med gränslösa kunskaper om det mesta. Inte minst om det kanske svåraste av allt. Själva livet. Det liv som inte var särskilt bortskämt och lätt för den lille Eddie och hans bror. Ett liv som började i Yemen, i februari 1962.
Till Yemen och Aden flyttade den i livet något vilsne mr Izzard den äldre för att arbeta för BP. Aden var då en brittisk koloni och att flytta dit på den tiden var ungefär liktydigt med att bosätta sig på månen. Samtidigt gick den blivande fru Izzard hemma i England och bestämde sig för att bli sjuksköterska i Aden.
– På var sitt håll gick alltså två människor och sa ”I am going to the fucking moon”. Och så möttes de och jag föddes som barn nummer två.
En av pappa Izzards första insatser på det stora oljebolaget var att omorganisera hela tanksystemet. Fin insats, enligt sonen.
– Ingen utom han visste sedan var någonting fanns utom han själv. A good move!
Strax innan revolutionen 1963 lämnade familjen Aden. Under några lyckliga år på Nordirland arbetade pappa Izzard på BP:s raffinaderi i Belfast medan gossarna tumlade runt i det irländska skolsystemet. När tillfälle gavs hamrade de vilt på de elektriska skrivmaskinerna inne på BP:s kontor. Alltså när de inte ägnade sig åt friluftsaktiviteter tillsammans med goda kamrater. Såsom att kasta lera på bilar när de for förbi eller klättra upp på taken på de hus som ständigt byggdes i Belfast. Därifrån hälldes vatten ner i cementblandningar så att det stelnade tidigare är planerat. A great time, that was.
– Där fanns förstås politiska motsättningar i landet. Men det märkte vi barn ingenting av. Livet var ännu fritt från bekymmer och vi drack vår mjölk och åt vara kakor när det var rast i skolan. Och vi ritade teckningar av vårt hus, av mamma och pappa och familjen.
Wales nästa!
Från Belfast flyttade familjen till Wales och när Eddies mor i mars 1968 plötsligt gick bort förändrades allt.
– Det var fruktansvärt och allt blev annorlunda. Innan min mamma dog hade det bestämts att min bror Mark och jag skulle gå i internatskola. Det fanns pengar till det efter att pappa hade gjort karriär på BP och de ville ge oss barn en bra förutsättning att lyckas i livet.
Eddies pappa kom från enkla förhållanden. Han växte upp i Bexhill i Sidley medan Eddies farmor arbetade på kakfabrik och städade andra människors hus och farfar körde buss.
– En riktig arbetarklassbakgrund med ytterst enkla förhållanden. Jag har gjort en del välgörenhetsinsatser där sedan jag fått möjlighet till det.
Så – boarding school! Porthcawl i Wales.
Ingen lätt uppgift för en sexårig pojke som just mist sin mor.
– Men jag hade i alla fall min bror så jag var inte helt ensam. Jag tror att min barnsliga karaktär som kommer fram i dag i min stand-up på något vis stängdes av när jag kom till St John´s School.
Det värsta med internatskolan var maten. Awful it was! Storebor Mark åt indisk mat medan Eddie höll sig till det enda han kunde förmå sig att äta: Potatis! Och det oavbrutna brittiska drickandet av te var inget för Eddie Izzard. Hated that! Eddie åt potatis och drömde om en framtid i armén.
– Jag tänkte att i armén skalar dom alltid potatis, så varför inte?
Men var nu armén ett bra val för en yngling som gömde sitt smink hos ekorrarna i ett träd?
– Det fanns mycket som tilltalade mig med armén fast jag aldrig kom att tillhöra den. En blandning av ”running, jumping, climbing trees, putting on makeup when up there”. Ett enkelt men sofistikerat sätt att beskriva komplexiteten i begreppet transvestit. That´s where the sexuality is.
Tidig i klänning
Redan som fyraåring fascinerades Eddie av en jämnårig pojke som klädde sig i sin storasysters klänning.
– Fast jag sa ingenting om det och kände någonstans på mig att det inte var ok vare sig att göra eller säga det.
Många år senare beslöt sig Eddie för att tala om för sin far hur landet låg. Han förstod att beskedet inte skulle väcka någon större glädje och entusiasm, men när det väl var sagt och gjort hade heller inga större dramatiska scener utspelats.
– Pappa blev väl direkt inte överlycklig men tyckte väl inte heller att det var mycket att säga om. Mer ett konstaterande att nu är det så här och vi har en mycket god relation till varandra.
På Eddies hemsida ”Where the parents live, the mum, the dad and all that stuff” säger han om sig och sin far:
– Min pappa är bra. Jag tror vi är ganska lika. Lite känslomässigt komprimerade, vi blir inte upphetsade av saker för vi har varit med om att det händer hemska saker och att det ofta lurar mer tråkigheter runt hörnet. Men vi blir inte för nedstämda heller.
Ibland gör de två generationerna Izzard insatser i Sidley där Eddies pappa växte upp. Ett stand-up-gigg i Sidley värt att minnas var det då de lyste upp himlen med en Hollywood-strålkastare vilket påminde om det ljus som svepte över himlen efter bombplan under kriget. Ljuset syntes över flera mils radie och människor strömmade till. Tillstånd var inhämtat men polisen undrade i alla fall ”what the fuck´s going on?”
– Det är trevligt att arbeta tillsammans med pappa. Han är en stor tillgång för sin gamla hembygd.
Vad är då hemma för Eddie Izzard själv? Överallt och ingenstans, typ. Så är det för den executive som nästan alltid befinner sig på resa över hela världen.
– Jag har inget behov av någon fast punkt i tillvaron. Hus och hem intresserar mig inte. That´s the way it is.
Ciao till publiken
När han inte reser bor han i London och Los Angeles. Han arbetar hårt och det han gör, det görs med besked. Inget annat finns. Aldrig slarv. Quality rules! Tid krävs för det ohämmade kunskapsinhämtande som krävs för att göra det han lyckas göra. Som att beskriva en hel tusenårig historia, kultur och kollektiv attityd som med det enda ord han berättar allt, och absolut allt om Italien: ”Ciao!”.
Yes, that´s how it is.
”Ciao” är också just det som publiken på Nalen ropar strax efter Eddie Izzards entré på scen. David Batra och Anna-Lena Brundin har värmt upp publiken. Alla vill höra ”Ciao” – men nej. Den berömda handrörelsen sveper fram och tillbaka över publiken och stänger av damen som skriker högst. Inget ”ciao” i kväll. Men han tar oss med genom världens storpolitiska frågor, till vardagens bisarra verklighet och till praktiska råd inför möte med en krokodil. Nalen skrattar och applåderar. Handen sveper över publiken. Så – tysta nu. Thank you very much!
På Nalen uppträder Eddie i kavaj, vit skjorta och byxor. Ingen slitsad kjol, inga höga klackar och utan make-up i kväll. Inför en föreställning med Eddie Izzard vet man aldrig vilken dresscode som gäller. Och varför skulle en man som Eddie Izzard vara förutsägbar? Något sådant ligger inte för det geni som har förmågan att beskriva hur det känns inuti en apelsin när den blir skalad. Även om det nu är så att Eddie har rätt beträffande global humor så är det ändå så att engelsmännen är världsmästare på det. Dom har fått humorn som kompensation för regnet, maten och Margret Thatcher. Till och med en debatt i underhuset har ett visst underhållningsvärde. Och bäst av dem alla är Eddie Izzard -mannen som har allt. Därför börjar det här som det slutar. Med en stor applåd för Eddie Izzard!
