Search

Mia Gröndahls jultal

Mia Gröndahls jultal

Kära simrishamnare och österleningar!
Kära alla människor!

Vad är det bästa med julen? Är det skinkan, rödkålen och all den goda julmaten? Är det julpyntet, myset och en efterlängtad ledighet? Frågar man barnen vet de precis vad det bästa är med julen: Tomten och paketerna! Men bland vuxna är fortfarande det vanligaste svaret: Gemenskapen. Det viktigaste med julen är att få vara tillsammans, att samla familj, släkt och vänner. Eller som en liten tös uttryckte det: Bästa med julen är att då kommer mormor!

Kärleksfull, varm och massor med glädje. Så vill vi att julen ska vara. Det är under julmånaden som vi tillåter oss att riktigt frossa i vårt stora behov av värme, glädje och närhet, att bli omslutna av en gemenskap; och i det goda samhället ska ingen behöva känna sig ensam och lämnad utanför.

“Finns det några snälla barn här?” frågar tomten barnen på julafton. Det är en tokig fråga. För barn är ju i regel mycket snälla och generösa människor, och har en väldigt stark känsla för vad som är rätt och för vad som är fel. Så egentligen borde tomten istället fråga: “Finns det några snälla vuxna här?”

För handen på hjärtat, hur snälla är vi vuxna egentligen?
Hur goda och hjälpsamma är vi mot våra medmänniskor?
Gör vi tillräckligt för att stödja och finnas till för barnen, de gamla, sjuka, och de som står utanför och väntar på att få komma in i gemenskapen? Och hur snälla är vi mot naturen, haven, skogen och allt som lever och andas på vår jord, den enda jorden vi har.

Vi har turen att få leva på en trygg och god plätt på jorden, här på Österlen. Det är något att vara tacksam för. Men så har det inte alltid varit. Går vi tillbaka till slutet av 1800-talet var Österlen en fattig avkrok som folk flydde från. By efter by tömdes på folk som satte sig i båtar här längs kusten och gav sig iväg till Bornholm, där det fanns arbete och mat. Min farfar Anders – som föddes i Borrby – gav sig iväg redan som 13-åring. Alla de unga männen och kvinnorna i familjen utvandrade till Bornholm eller ännu längre bort, till Amerika. Den ende som till sist fanns kvar i Borrby var fadern Ola, som inte orkade börja om på ålderns höst. Efter andra världskriget var det dags igen för min familj att bryta upp, Bornholm hade drabbats hårt av kriget och nu var det Skåne som kunde erbjuda ett bättre liv.

Detta är en berättelse som har upprepats i miljontal över hela världen, och den fortsätter idag, när människor tvingas lämna sina hem, ger sig ut på haven och vägarna, ofta i desperata försök att rädda sina liv från svält och bomber.

Varje dag blir vi påminda om att det finns en värld utanför Österlen, en värld som ibland inger hopp men också mycket oro, en verklighet som vi inte kan blunda för. Mörkret som sluter sig omkring oss denna vinter känns på något sätt mer dystert och tyngre än andra år.

I gamla tider trodde man att hemska spöken och onda andar gömde sig i mörkret. Bästa sättet att skydda sig mot det onda var att tända ljus och lyktor, och att aldrig låta elden slockna i spisen. Alla ljuskällorna skulle hålla mörkret stången och locka tillbaka solen. Vi tror inte på spöken längre men fortfarande gör vi allt vad vi kan för att besvärja mörkret. Mörka december, månaden som också kallas för Julmånaden har förvandlats till en magisk ljusfest: att köra på en enslig landsväg genom Österlen en sen kväll och möta adventsljusstakarna som lyser i fönstren, det röda skenet från betlehemsstjärnorna, och ljusslingorna som glimmar i träd och buskar, påminner om att du är inte ensam i mörkret; det finns människor runt omkring dig.

Och det är kanske i denna hoppfulla ljusfest som vi kan mötas, oavsett vem vi är och var vi kommer ifrån. Jag hittade några ord av skådespelaren och diktaren Kent Andersson. I en strof låter han en kämpande mamma säga till sitt hungrande barn: “Det finns inget mörker, min dotter, mörker är stulet ljus”. Kampen mellan ljus och mörker pågår ständigt. Det finns mörka krafter som stjäler vårt ljus och så finns ljusbärarna, kvinnorna och männen som letar efter sprickorna i mörkret, där ljuset kan släppas in igen. Och i denna dragkampen är det upp till var och en av oss att bestämma vem vi vill vara: Den som släcker eller den som tänder ljusen.

Alla kan vara ljusbärare. I det stora som det lilla. Häromdagen läste jag i tidningen om Didrik och Nikki, två unga och kreativa människor som har skapat en lite annorlunda adventskalender, en Snällkalender. Bakom varje lucka i Snällkalendern gömmer sig ett uppdrag, som hjälper oss att bli lite snällare. Jag har tjuvtittat bakom luckorna. Så här kan ett uppdrag låta:
“Gör något snällt för någon du inte känner så bra. Som att hjälpa din granne med matkassarna eller önska någon en fin dag”.
Här är ett annat snälluppdrag:
“Var inkluderande. Var uppmärksam på att alla är med i samtalet eller det som sker”.

Snällkalendern är ett jättebra initiativ. Något som inte bara är till för barnen. Vi vuxna borde själva skaffa oss en Snällkalender, eller i alla fall låta oss bli inspirerade av den. Så låt mig få avsluta det här jultalet med att vi tar oss an Snällkalenderns första uppdrag i december. Nu ska vi se vad som gömmer sig bakom lucka ett: “Säg HEJ till någon du inte brukar hälsa på!” Så se dig nu omkring och säg det där enkla men betydelsefulla ordet: HEJ!
Tack för att ni lyssnade. Jag önskar er alla en riktigt glad och härlig julmånad!

Mia Gröndahl

Foto: Jon Åström Gröndahl

JULTAL I SIMRISHAMN 27 NOVEMBER

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
Sänd oss din e-postadress så får du regelbundet vårt nyhetsbrev. Gratis!
Vi kommer inte att sälja din e-postadress vidare eller dela den med någon annan.

Se också!