Retorik – en lära för livet
Talet till Bob Dylan vid nobelpriscermonin 2016 blev skolexempel i retorik. Och elevernas analys belönades med beröm av Horace Engdahl själv. Foto: Heléne Karlsson.
Usch, så hemskt! Reaktionen är den vanliga hos den som får order om att göra en presentation inför grupp eller uppmaning om att hålla tal. Med de orden inledde Gaby Gummesson, Gärsnäs, sin presentation vid tisdagskvällens pecha kucha på Scala i Ystad i tisdags. Mer utbildning till skoleleverna i retorik och att tala inför grupp var hennes budskap.
Medan Gaby Gummesson och övriga talare hölls med sina förberedelser inför sina presentationer hade eleverna i klass S14A, Täby Enskilda Gymnasium, sitt att tänka på. Uppgiften som låg framför dem var specialkomponerad av klassens lärare i svenska, Jenny Bergman. Själv hade hon funderat länge och väl över den lektion i retorik som stod på tur för tredjeårseleverna. Hur knyta an till ett aktuellt ämne och med ambitionen att göra svenskundervisningen levande för eleverna? Svaret fanns i Nobelprisceremonin, Bob Dylan och Svenska Akademien. Samt primärt i Horace Engdahls tal.
De 25 eleverna fick, via streaming, se och lyssna till talet och de fick också talet utskrivet för läsning. Uppgiften löd: Analysera talet utifrån retorikens centrala begrepp!
När Jenny Bergman efter lektionens slut läste det hennes elever hade lämnat in blev hon både överraskad och imponerad. Samt stolt. Och så skrev hon till Horace Engdahl och berättade om lektionen, uppgiften och resultatet, och hon skickade med ett par exempel från elevernas analyser. Kanske skulle han tycka det var roligt att ta del av det hela? Med förhoppning om en hälsning till eleverna på samhällsprogrammet? Svaret lät inte vänta på sig.
Hej Jenny! Hej Klass S14A!
Det gör mig förundrad att se att den klassiska retoriken lever på en sådan plats och i en sådan tid som en gymnasieklass i en svensk skola år 2017. Det är vackert, det är hoppfullt. De elevredovisningar som jag fått läsa vittnar om god behärskning av den antika terminologin och om förmågan att använda den på ett intelligent sätt i analysen av stycke nutida talekonst. Jag är faktiskt smått imponerad. Och tjusad. Det här är ett område som jag ägnade ett passionerat studium i tjugo-tjugofemårsåldern. Då var den klassiska retoriken i stort sett bortglömd i vårt land eller ansågs i varje fall tillhöra de förlegade och onyttiga kunskaperna. Jag upptäckte emellertid att det är omöjligt att förstå litterära verk, ja, även poetiska texter skrivna före 1800, utan att ha en solid kännedom om den klassiska talekonstens regler och terminologi. Med hjälp av moderna tyska och franska handböcker och framför allt genom läsning av Aristoteles, Cicero, Quintilianus och andra mästare från antiken skaffade jag mig på egen hand en grundlig kännedom om talandets teori sådan den har lärts ut i vår kultur under årtusenden. Det var förutsättningen för den avhandling jag så småningom kom att skriva om den litterära romantiken, vars formvärld inte går att förstå om man inte ser den mot bakgrund av retoriken.
Att denna pedagogik har vaknat till liv igen är helt underbart. Jag tackar för de fina analyserna, som jag finner i det närmaste oemotsägliga. Möjligen vill jag säga till den ena av eleverna att orsaken till att jag är så sparsam med patos i talet till Dylan är att tillfället – Nobelprisutdelningen på konserthuset – i första hand fordrar högtidlighet och värdighet och inte tillåter alltför mycket själfullhet. Det var det sjätte i ordningen av liknande tal som jag har hållit genom åren, så jag vet ganska väl vad stunden kräver.
Jag önskar klass S14A lycka till med de fortsatta retorikstudierna!
Hälsningar
Horace Engdahl
/länk till talet på Youtube här/
Så långt eleverna, Jenny Bergman och Horace Engdahl. Att det hela råkade hamna i mitt flöde just den kväll när jag själv och fem andra entreprenörer talade oss varma, var och en för sin sak, på Scala i Ystad var ett rent sammanträffande. Men inte desto mindre aktuellt och angeläget.
Skolans brister och lärares tillkortakommanden liksom elevernas bristande engagemang är stående inslag i medierna. Det är illavarslande, nedslående och dystert. Men hellre tända ett ljus än att förbanna mörkret.
En vass penna är ett starkare vapen än en knuten näve och ett föredöme är bättre än tusen argument. Därför blev den här ljuspunkten ämnet för min blogg den här gången. Och nästa pecha kucha i Ystad är den 4 april, och det är ett ypperligt tillfälle att vara med och tala inför grupp, att slipa på sin retorik och att höra vad andra har att säga med 20 bilder x 20 sekunder.
Sist men inte minst: Jag instämmer med Horace Engdahl och önskar alla eleverna lycka till. Tummen upp för Horace som gav feedback, och sist men inte minst ger jag Jenny Bergman en guldstjärna. Storlek XXL.
Kristina Fröling
